På 50-talet var fängelset i Pont-l’Evêque känt som ”Det lyckliga fängelset”. På den tiden hade det blivit en legendarisk institution vars fångvaktare snarare ville bli omtyckt än fruktad. Fångarna hade friheten att ringa telefonsamtal, hantera pengar, få besök av sina flickvänner eller fruar, ha fester, ta ledigt dag eller natt och tilldela sig själva lämplighetsintyg.