S1, A1: Året är 1975 och George Lucas har ett problem. Han ser sin nya film som en rymdopera, full av kinetisk rörelse och hastighet. Men utan något specialeffektsföretag i Hollywood som kan klara av den mäktiga visionen är Georges enda val att starta ett eget. In kommer John Dykstra, kameraexpert, maskinist, mc-åkare, pilot. Dykstra börjar samla ett osannolikt team av konstnärer, byggare och drömmare till det nydöpta Industrial Light and Magic. Dykstra etablerar en verkstad i ett tomt lager i Van Nuys och ringer till fotografen Richard Edlund, vars CV omfattar en tid i marinen, rock and roll-fotografering, linbaneoperatör och uppfinnare av en populär gitarrförstärkare. Samtidigt får en ung konstnär vid namn Joe Johnston, som försöker minska sin pendlingstid, syn på en jobbannons för en "rymdfilm". Men erbjudandet för det sex veckor långa jobbet att göra bildmanus kompliceras av det faktum att Joe inte har någon aning om vad ett bildmanus är. Nyheter om science fiction-projektet i Van Nuys lockar också de unga effektentusiasterna Dennis Muren, Ken Ralston och Phil Tippett. Som beundrare av Ray Harryhausen, har alla tre gjort filmer sedan barndomen. När Ralston läser manuset till "The Star Wars" förundras han över möjligheten. Muren tänker dock helt enkelt "det här är omöjligt." Denna "kabal av hemliga specialeffektsmänniskor", som George beskriver dem, kommer att visa sig vara unikt lämpade för den aktuella uppgiften. "Jag tror att han ville ha ett gäng killar som inte visste vad som var omöjligt" säger Joe Johnston. Under John Dykstras ledning börjar teamet arbeta med att skapa ett komplext rörelsekontrollsystem för att låta kameran upprepa rörelser, en prototyp som Dykstra hade banat väg för i en serie experiment vid University of Berkeley. När månaderna rullar på jobbar teamet artontimmarsdagar på lagret i 40 graders värme och slappnar ibland av med fester på parkeringen. Den nyanställda industridesignern Lorne Peterson förbluffar de andra modelltillverkarna med ett revolutionerande nytt lim som heter superlim. "Vi improviserade på alla möjliga sätt" minns Edlund. För matte-målaren Harrison Ellenshaw var kulturchocken mellan att arbeta på Disney på dagarna och på ILM-lagret på nätterna stor: "På Disney var jag en av de yngsta människorna, på ILM var jag en gammal kille." Sex månader in i projektet visar det sig vara mycket svårare än någon förväntat sig att designa och bygga allt från grunden. Prototyperna för rörelsekontroll är nu färdiga, men teamet har ännu inte producerat en enda bit färdig film. "Vi byggde den här fiolen och nu fick vi lära oss att spela den" förklarar Edlund. När huvudinspelningen avslutas i England kämpar teamet för att avsluta vad de kan. George återvänder till ILM, sliten av stressen att filma, för att upptäcka att hans team bara har slutfört två scener av de ungefär fyrahundra som behövs. "Jag var ... inte glad" säger George.